På min lilla utflykt idag hade jag svårt att hitta ”rätt” ställe att sitta ner på – ville så gärna sitta bland vitsippor, men fann ingen sån plats. Satte mig till slut i en liten solig glänta och – så fort jag satt mig ner på filten kände jag att: detta är den perfekta platsen. Totalt stilla – soligt – fågelsång och vackra träd runt om. Kändes som om jag verkligen vägletts dit – bortom min förnuftsbaserade drömbild av plats. Kände mig totalt närvarande – kunde verkligen landa i mig själv där.
Innan jag kom iväg på min utflykt kände jag mig så sorgsen, för min stora svarta katt Mimmi ville så gärna vara hos mig. Svårt att lämna henne – men – plötsligt när jag sitter där i skogen ser jag ‘henne’. Väldigt likt henne och jag tog det som ett tecken att hon var med mig iaf….
De här molnformationerna kändes som nån slags signaler från kosmos …
Några Svalört på vägen – vilka skönheter
Sen blev det kväller …
Skönt att gömma sig ibland …
Den här sötbuttra får va med igen – man är inte alltid på smailhumör – men söt är han/hon iaf
😉
