Vill mest tala om att jag lever. Efter en nästan total nedmontering av min kropp. Efter en mycket underlig utslagning – är jag idag förundrad att jag faktiskt kan gå och göra saker igen. Men mina ben är ännu väldigt darriga och svaga. Ser det delvis som att jag blev tvungen att nästan dö för att släppa in andra människor i mitt liv och be om hjälp. Och hjälpen fanns där. Flera kärleksfulla kramar bl a och nära samspråk med flera.
Har mitt i allt jobbat hårt för att den där katten som tvingat sig in till mig, nu skall fullständigt återgå till sitt ursprungshem. Hur illa hon än tycker om det. Hur mycket hon än föredrar mitt hem. Efter att nu ha varit inlåst i flera veckor i ursprungshemmet, var hon nu utsläppt igen och kom med ett enormt krafsande på mitt fönster – men nu har jag satt totalt stopp. Hon kommer inte mera in till mig!!! Jag har 2 katter – det räcker! Och flera lappar till den unga damen som skall vara hennes matte. Enough!
Jag sår och planterar i hopp om framtiden – på darriga ben och lite tungt att andas – men jag betar av det som behöver göras. Och det funkar.
Den gamla Gunilla är totalt borta – kvar finns en ny Gunilla – på darriga ben.
Lite fint
❤
Gunilla Solaras Foto och Tankar 